Domusgänget

subkultur en samling individer med bestämda uppfattningar och beteenden som skiljer dem från den större kultur som de är en del av.”

Så säger någon på wikipedia. Själva ordet subkultur antyder att något avviker från det som anses vara normalt. Normen i det här fallet är ett antal sociala, etiska, och juridiska regler som samhället bestämt. Man förväntas uppträda på ett speciellt sätt helt enkelt. Det ingår i socialiseringsprocessen. För mig är ordet subkultur starkt förknippat med ungdomen. Om man uppträder annorlunda när man är vuxen är man bara – märklig. Utanför ramarna liksom. Ungdomar som man inte riktigt lyckats socialisera hamnar ofta i subkulturfacket.

När jag växte upp var det subkulturella spektrat (ja, jag hittade just på de orden) starkt begränsat. Det fanns raggare, punkare, hårdrockare och synthare. Om man ville tillhöra en subkultur var man liksom tvungen att välja något av det. Men något lustigt hände. Något lustigt hände i lilla Kalmar runt 1984. Av någon anledning började människor med väldigt skilda preferenser vad gäller musik, politik och klädstil umgås. Det var synthare, depprockare, punkare och hippies. Det viktiga var inte längre vilken musik du lyssnade på, eller vilka kläder du hade på dig. Det viktiga var liksom att du var – alternativ. Det här var nåt helt nytt. Innan hade de olika  subkulturerna ett starkt revirtänkande. Plötsligt umgicks alla med varandra (med undantag för raggarna som helt enkelt var för bonniga).

Lokalpressen myntade ordet ”domusgänget”. Det var ett epitet vi verkligen levde upp till. Vi hängde på domusrestaurangen, och när vi bestämde att vi skulle träffas var det alltid utanför domus. Inom domuskretsen fanns alla typer av personligheter representerade, men om jag ska hårddra det, och det ska jag, så fanns det två typer av människor där. De sökande konstnärssjälarna och de som haft det riktigt trasigt. Gemensamt för alla i domusfamiljen var att vi alla var extra-allt-människor.  Mycket riktigt så har ungefär hälften av oss lyckats helt ok och en del andra  har haft det – stökigt. Vissa blev grafiker, konstnärer skribenter, ja till och med rockstjärnor. Andra blev kriminella, heroinister eller – döda.

Jag är glad att jag var med. Och jag är glad att jag tillhör den första kategorin.

.

untitled-1

.

.

.

.

.

.

.

.

Annonser

~ av nisseland på maj 9, 2010.

12 svar to “Domusgänget”

  1. shit vilka minnen bilden väcker, får nästan en tår i ögat

  2. Mmmm… Blir glad bara av att titta på bilden.

  3. Underbar bild! Och John i mitten med den posen, blicken.

  4. Göta Petter

  5. Wunderbar:-)

  6. Jag var en subba i den subkulturen:-)

  7. Och vi lite yngre tyckte att ni vart sååå fräcka….tills man upptäckte att ni var precis som en själv.
    Fint skrivet!

  8. Och han som fortfarande harvar på som bartender, räknas han till den första eller den andra kategorin. 😉

  9. Härligt skrivet.. Och som du säger allt från kostym till trasiga skor, och ändå alla lika värda. 🙂

  10. Älskar beskrivningen ”extra-allt-människor” 🙂

  11. Vilka härliga tider! Blir alldeles varm av att se dessa foton.
    Blonderar fortfarande håret. Blir nog aldrig gammal, men va fán gör det. Hoppas alla mår bra. Det gör jag!

  12. vem har skrivit ???
    eller vågar inte säga ???

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: