Nostalgi

När jag hälsar på mina barn i deras skola slås jag av hur annorlunda allt blivit bara på ett par årtionden. Min dotters klassrum är mysigt och murrigt. Det finns soffor och bänkar, tavlor och gardiner. Det känns mer som ett vardagsrum än en skolsal.

Jag kommer ihåg när jag gick på mellanstadiet. Vi hade skolbänkar som var perfekt fastskruvade i golvet, i raka linjer mot det allra heligaste — katedern. Smaka på det ordet. K-a-t-e-d-e-r. Vad var en kateder egentligen? Var det själva möbeln i sig? Eller var det kanske upphöjningen i golvet, som enbart syftade till att göra läraren ännu mer skrämmande,  i kombination med själva skåpet som utgjorde begreppet ”kateder”? Skit samma. Katedern spelade en central roll i den maktdemonstration som utspelade sig varje morgon när ”magistern” kom. Det är i alla fall så JAG kommer ihåg det. Jag hade en otrolig respekt för lärarna – och katedern.

Till höger om katedern fanns ofta en tramporgel – ni vet de där monstrerna som folk försöker skänka bort på blocket. Vi hade en lärare som hette Elsie Jansson som var runt 460 år gammal. Hon tvingade oss att sjunga  morgonpsalm varje dag till ackompanjemang av den där gamla väsande och pipande tramporgeln. Varför fanns det ingen barnombudsman  på sjuttiotalet?

Till vänster om katedern var det tomt.

Till vänster om katedern fanns nämligen, det smått magiska, utrymmet för… TV-VAGNEN! Om läraren behövde den ringde han/hon till vaktmästaren via den fantastiskt avancerade interntelefonen. Interntelefonen kunde också användas för att ringa mellan klassrum, något som de busigaste killarna snabbt kom på. Ibland pep det till mitt i lektionen och man hörde lite fniss i bakgrunden samt någon som skrek ”NU ÄR DET RAST” med förställd röst.

Tv-vagnen kördes gnisslande in vid två tillfällen.

1. UR
Förkortningen ”UR” stod för utbildningsradion, oklart varför det hette så när det handlade om tv-sändningar. UR var en serie program avsedda för undervisning i skolan. Om man ville se något rörligt undervisningsmaterial utöver det som sändes där var det projektorn som gällde. Än idag kommer jag ihåg det karaktäristiska flap-flap-flap-ljudet när filmen var slut…

2. Ingemar Stenmark
När Ingemar skulle tävla var det som om hela skolväsendet plötsligt fick något slags immunitet mot läroplanen. Det var plötsligt okej att avbryta vad som helst. Prov, brandövningar, måltider, you name it. När Stenmark skulle åka stannade tid och rum. Tv-vagnen åkte gnisslande in och allihopa satt som förstelnade. Vilken känsla det var kommer jag ihåg. Nu i efterhand vet jag inte om den magin berodde på Ingemar själv eller på faktumet att vi, för en stund, slapp skolarbetet.

Som sagt. Mycket har hänt på bara ett par årtionden. Kidsen av idag skulle knappast bli särskilt imponerade av tv-vagnen, och om en tant skulle sätta sig vid lektionens början och sjunga psalmer skulle skolan få både pressen och skolverket på sig.

Om jag hade orkat hade jag skrivit om fluortanter och rökrum (japp, det fanns rökrum för elever, åtminstone i sjuan) men det får bli en annan gång… Godnatt!

PS: Undrar lite vad MINA barn kommer känna nostalgi över om trettio år…

.

orgl1mini

~ av nisseland på mars 18, 2009.

7 svar to “Nostalgi”

  1. Gud vilken bra beskrivning älskling! Och jag hade ju EXAKT samma lilla Elsie! 🙂

  2. Klockrent. Jag skrattade högt och igenkännande. Om ni har sett filmen, Mitt liv som hund, och noterade skolsalen och fröken där så kan jag berätta att det är inspelat i vårt klassrum, i våra bänkar och det är vår fröken. Hon heter Sigbritt Wixe. Hon lever fortfarande i all välmåga i lilla Eriksmåla och jag börjar undra om det är något övernaturligt med henne så gammal som hon måste vara nu. Mitt liv som hund ska föreställa femtiotal har jag fått för mig. Jag är född 1971, alltså gick jag i småskolan sent sjuttiotal. Eriksmåla är en tidskapsel!!!

  3. var det höger sida om katedern från ditt håll som orgeln stod på… isf var vi modernare på Öland och hade tvärt emot… fortsätt med bänkarna med lock( hade en vikarie som hoppade upp och satte sig på locket när jag pillade med ngt i bänken) och trästolar, en annan som rappade mig med linjal över fingrarna. är det konstigt att man super till det ngn gång ibland?

  4. Jonas: Ha ha, det är inte konstigt allls!

  5. det var bättre förr!

  6. Det vet i fan…

  7. huua jag vet inte om jag ryser av välbehag, eller skräck

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: